Inlägg på Mediekritik: om "begravning och damage control" 041010

Begravningar är ett samlingsnamn på flera olika sätt att gömma undan för
etablissemanget och medierna ovälkomna nyheter.
Enligt många journalistutbildningar/journalister och medier är kriterierna
på en nyhet att den har ägt rum i närområdet, att den är ovanlig och att den
helst skall vara kontroversiell.
MIU och dess seminarie uppfyller med råge alla dessa krav. Seminariet liksom
de påstådda ubåtskränkningarna ägde rum i Sverige/Stockholm, det är mycket
ovanligt att mycket högt uppsatta och prominenta personer går ut offentligt
med sina tvivel på statens och mediernas bild av "verkligheten" och det är
mycket kontroversiellt att ifrågasätta hela den offentliga "sanning" som
medierna/myndigheterna under 17 år har presenterat för medborgarna.
En alternativ och mycket mer sannolik beskrivning på en nyhet är att den
inte skall vara obekväm för medierna/myndigheterna, den skall vara billig
(tex pressreleaser/presskonferenser/seminarier likn.) och att den inte skall
störa annonsörer o a starka intressegrupper.
Denna definition lär man inte ut på journalistutbildningar - den får
journalisterna lära sig när de väl kommer ut på redaktionerna.

En totalbegravning är mediernas behandling av MIU och dess seminarium.
Andra slags begravningar är att hålla helt tyst om t ex Borgnäs program när
man inte kunnat hindra honom från att sända. Att cheferna på SVT låter
Borgnäs sända sina genomarbetade reportage är ett tydligt exempel på att
"stats"-medier i detta och många andra fall har högre i tak än
annonsmedierna. "Stats"-medierna har inga annonsörer att ta hänsyn till..
SVT skulle göra ett reportage om förhållandet mellan annonsörer och deras
medier och skickade därför ut en begäran om att få reda på hur detta
förhållande såg ut. Annonsörer spelar så stor roll för sina medier ( cirka
70 procent av alla inkomster för annonsmedier kommer från annonser) att
redaktionerna på samtliga större annons-SMS vägrade att svara på SVT:s
förfrågan. Detta faktum redovisades av SVT i tidningen Journalisten men
begravdes i alla andra medier.
Man kan lugnt påstå att förhållandet mellan medierna och deras annonsörer är
en mycket väl begravd "nyhet".

Att hålla tyst om Borgnäs efter han sänt sitt program kan närmast liknas vid
"damage-control". Det är det bästa man kan göra för att hindra uppföljningar
i form av tittat/läsar-insändare och andra sätt för allmänheten att bearbeta
den information Borgnäs har givit.
En konsekvens av att begrava vissa händelser kan leda till att en tidning,
som t ex GP, inte skriver om någon större händelse som dock andra medier
(ofta SR/SVT) ändå rapporterar om. Då det efter några dagar blir för
uppenbart att GP hållit tyst börjar man skriva, men då på ett sätt som om
man faktiskt redan har rapporterat, och att det bara är den ouppmärksamme
läsaren som missat.
Andra sätt att begrava är "engångs"-rapporteringen. Den innebär att medierna
publicerar nyheten, men under felaktig/vilseledande rubrik och så kortfattat
att det är svårt att förstå hur viktig eller omfattande händelsen är. Det
typiska i dessa fall är att nyheten aldrig följs upp. Försvarare av
mediernas felaktiga rubriker brukar säga att felaktigheterna uppkommer på
grund av tidsbrist och inte är avsiktlig och att det var rätt i artikeln.
Undersökningar visar att "felaktiga rubriker" nästan utan undantag är
systematiska och förmånliga för etablissemanget/myndigheterna/medierna.

Ytterligare andra är att begrava den viktigaste informationen långt ner i en
artikel eller långt inne i tidningen eller på en för denna typ av nyheter
ovanlig plats.
Många för allmänheten mycket viktiga nyheter, som borde stå på första sidan,
"begravs" på ekonomisidorna som inte läses av lika många som tittar på
förstasidan.

Styrelsen för Psykologiskt Försvar har sitt kontor i Stockholm. Där sitter
cirka 15 personer och styrelsens ordförande, som nästan alltid är en
journalist.
Han/hon tillsätts av försvarsministern eftersom SPF sorterar under
försvarsdepartementet och ingår i totalförsvaret.
Runt om på alla större redaktioner i landet sitter ytterligare cirka 200
personer; de är krigsplacerade och har en officers ställning. Det är de som
skall se till att Sveriges säkerhet inte hotas genom ovälkomna nyheter som
kan ge medborgarna en "felaktig" information. (Se telefonkatalogen.)
SPF  är också begravd; ytterligt sällan redovisas eller diskuteras SPFs
sammansättning och hur de påverkar medierna. Enligt en fd ordförande för SPF
"är det  egentligen inte hemligt men man brukar ju inte berätta om vilka
krigsplaceringarna är".

Jag funderar ofta över i vilken utsträckning journalister är medvetna om hur
t ex mediernas begravningar fungerar. Jag har förstått att det finns de som
är helt övertygade om att de får skriva precis det de vill om allting. För
mig har dessa, utan att vara medvetna om det, hållit sig inom de ramar för
debatt och information
som medier och myndigheter och SPF har satt upp. Eftersom dessa ramar i ett
demokratiskt samhälle måste vara så vida att det skall framstå som
totalfritt för allt, och medierna ständigt upprepar detta mantra, är det
möjligt att under en tid uppfatta dem så. De personer som från denna
utgångspunkt "försvarar" "de fria och demokratiska mediernas" sätt att
rapporterar kan liknas vid "nyttiga idioter". De gör vad
etablissemanget/myndigheter/makthavare/medier vill utan att de behöver extra
uppmaningar.
Sedan finns minst de 200 utplacerade SPF-representanterna, och troligen
ytterligare många fler, som mycket medvetet och i full kunskap om att
medierna INTE berättar allt utan vinklar och begraver, låtsas tro på de
"fria och demokratiska" mediernas roll som oberoende informationslämnare.

Om det finns ytterligare kategorier vill jag gärna lära mig vilka de är och
till vilken av dessa du räknar dig, Hans S.

Tacksam för svar.

Hälsningar
Jan-Olof Rönn